Jag är så jävla besviken. Förlåt för ordvalet men jag kan inte beskriva hur besviken och less jag är på detta, på dig. Jag har haft tanken på att skriva detta inlägget ett bra tag nu, bara få skriva av mig hur du egentligen får mig att må innerst inne. Jag vet inte ifall du kommer att förstå att det faktiskt är om just dig som detta är tillägnat och ifall du inte förstår det, ifall du inte har insett vad som har hänt med oss och våran vänskap än, ja då antar jag väl att våran vänskap inte är tillräckligt viktig för dig. Jag minns i somras hur tighta vi var, du var en av dom absolut närmaste och du har alltid betytt så jävla mycket för mig, ett tag trodde jag att även jag betydde så mycket för dig, det verkade så iallafall. Var det bara en lögn att vi alltid skulle vara vänner och att du fanns där för mig no matter what? Under dom senaste månaderna så har jag varit ett andra hands val, i början försökte jag att bara skjuta mig undan det men ju längre tiden gick och ju mer du började ignorera mig desto mer började jag att bry mig. Jag blev desperat, eftersom att du betydde eller du rättare sagt betyder så mycket för mig. Men jag orkar snart inte längre vara en livlina i våran vänskap för att den ska fortsätta hålla samman innan den bryts ner totalt. Jag begär inte att vi ska ses flera gånger i veckan och snacka var och varann dag för vi båda har våra egna intressen och vänner men jag tycker faktiskt att man ska kunna prata med varandra och ha tid för varandra ibland. Jag tar tid för dig, men det känns som att du bara vill ta din tid när det passar. Varje gång som du har fallit ner mot botten så har jag stått där och tagit emot dig med öppna armar men så fort som du har kommit upp mot toppen igen, ja då finns knappt jag längre. Förr när jag mådde dåligt så visste jag att jag kunde ringa dig och du fanns där för mig. Men nu så "har du inte tid" och du anar nog inte hur mycket det faktiskt sårar. När jag får höra att du till och med sagt saker om mig, ja då undrar man vad det egentligen är man kämpar för? Min största rädsla här i livet är att förlora någon i min omgivning, men vad är det för idé att kämpa för våran vänskap när jag ändå bara mår dåligt av att kämpa utan någon som helst respons ifrån dig. I en relation oavsett vad det är för slags relation så måste man både ge och ta. Det funkar inte så att den ena personen bara ska lägga energi och tid åt att bry sig utan det måste finnas egengemang från båda sidorna, och jag känner inte det egengemanget från din sida längre. Jag vet att du har läst detta men frågan är om du faktiskt har insett att det är om dig? Isåfall, ifall du anar att det är om dig så vill jag att du börjar försöka lite mer för våran vänskap. Annars kommer den snart att sakta men säkert rinna ut i sanden och det är det sista jag vill men jag kan inte tvinga dig till något som du inte orkar lägga ner tid på. Jag älskar dig, det gör jag verkligen, men hur mycket jag än älskar dig så orkar jag inte hur länge som helst. Vart har min goa tjej tagit vägen? Vart har vi tagit vägen? Ta hand om dig ♥