Antingen så älskar man det eller så hatar man det. Känslan efter en hård dansträning, då du verkligen känner i hela kroppen att du har tagit i och kämpat och man vet att man är lite närmare sitt mål än vad man var dagen innan. Eller känslan när man står där på scenen med en massa människor i pubilken, så tänds strålkastarna, musiken sätts på play och man börjar  "dansa som om ingen ser". Det är en obeskrivlig känsla. Att man kan göra så mycket med sina fötter, sina ben, sina armar, sina höfter och ja med hela kroppen, det är helt fantastiskt och det är en gåva som vi ska vara rädda om och tacksamma för. När allting känns svart och jobbigt så räcker det med att jag sätter på musiken, blundar och resten kommer naturligt. Jag börjar att röra mig i takt till musiken, en koreografi börjar att sprida sig i huvudet på mig och jag känner mig så levande och lycklig. Det finns så mycket man kan berätta genom dans, tusen ord och bilder kan förklaras genom en koreografi och med rätt kläder och musik. Att jag får chansen att hålla på med min dröm dagligen, flera timmar i veckan det är verkligen något som jag ska vara tacksam över. Men det är också något som jag kämpar för och lever för. Att jag nu även har valt estet dans på gymnasiet, att jag vill dansa mig till en högskoleförberedande utbildning det tyder ännu mer på att det är detta jag brinner för och jag tänker inte ge upp. Om du har en dröm, liten eller stor, sätt upp mål och jobba för det. Det går, sluta aldrig att kämpa eller tro på dig själv. Blunda och föreställ dig vart du vill se dig själv om ett par månader eller kanske till och med år och börja sedan att sätta upp rimliga krav och kämpa för det. Det kommer inte att bli enkelt men det kommer att vara värt det i slutändan. Att jag kämpar och tränar det vet jag har gett och ger resultat så sluta aldrig att tro på dig själv. Du kan klara detta, intala det till dig själv varje morgon så kan det vara motivation nog för en hel dag av good work.